Sen första gången jag hörde "...Och stora havet" har jag tyckt att någonting med den skivan är extra speciellt, och det är någonting som känns snyggare än Kent, som är vad jag har att jämföra med när jag lyssnar på musik, så det blir lätt att jag utgår ifrån dem. Jag har aldrig riktigt fått något grepp om vad det är jag gillar bättre, nu har jag en idé.
Texterna känns vassare än de texter Jocke Berg skriver, det är tydligt och lätt att tolka, och trots att det var över 20 år sedan Jakob Hellman släppte sin skiva, så känns det som att det är extremt aktuell samhällskritik. Kentlåtar brukar vara väldigt svårtydda och lite osammanhängande, ofta är det fina ord och strofer som är lätta att ta till sig och som förmedlar en känsla, och det gillar jag extremt mycket.
Men ibland känns det som att det blir lite väl mycket, och man drunknar i gymnasialt svårmod.
Att låtar ska vara lite vaga och öppna för tolkning är helt i min smak, men jag tycker att låten i alla fall ska handla om någonting, så det inte bara är fina ord.
Jag ska återkomma med lite exempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar